Sitting next to you doing absolutely nothing, means absolutely everything to me.

"Plötsligt kommer en främling in i ditt liv, djupt in i ditt liv, och allt förändras. Det spelar ingen roll vad du läst, tänkt eller sagt till dig själv och andra om kärlek. Plötsligt har lökiga låtar ett helt nytt djup och mer mening än hela bibliotek fulla av filosofi, psykologi och självhjälpsböcker. Det spelar ingen roll om vem som kommer från Venus eller Mars, eller vilken sorts man du som singel sa att du ville ha. Hemligheternas hemlighet finns i dig igen, och allt du ville och visste ställs på ända."
- Veckorevyn

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet definitivt vad jag sagt om kärlek förut, att jag ville vara singel hela sommaren och slippa ha några skyldigheter till någon och slippa anpassa mig. Jag har sagt att alla killar är precis likadana (svin). Jag har sagt att jag inte vill binda mig till någon i fortsättningen för att leva ensam istälet. Och jag var seriös, tills det blev den 5e december och jag för andra gången i mitt liv träffade T. Då han bevisade för mig i verkligheten och inte bara över internet att han var den absolut bästa killen jag någonsin träffat. Den känslan han får mig att känna har jag aldrig känt förut, sättet det pirrade i min kropp och fjärilarna i min mage som ständigt varit där sedan jag träffade honom den gången. Hur jag knappt vågade titta honom i ögonen, hur nervös jag var, hur jag hade svårt att prata och att prata är definitivt inte min svaga sida så att säga. Hur han förtrollade mig den kvällen.
Det var den dagen han bevisade att alla killar är inte likadana, det är inte en sommar som singel jag vill ha och jag vill visst anpassa mig och ha skyldigheter till någon!

Men samtidigt är det något som gör så fruktansvärt ont i mig, som gör att jag legat i T's  trygga armar och gråtit ett antal gånger. Känslan av ensamhet, känslan av utanförskap, känslan att ingen känner glädje för min skull. Det svider i hjärtat på mig, för jag trodde att oavsett om det är en pojkvän, flytt, skola, jobb eller vad som helst så skulle det inte komma i vägen. Men det var precis vad det gjorde. Idag känner jag att jag försöker hålla inne allt jag vill berätta om T för andra, för det finns ingen respons, ingen glädje tillbaka.
Min mage pirrar och jag vill bara skrika ut MIN glädje till andra, hur vacker han är, hur kul vi har tillsammans, vad vi hittar på, vad vi vill göra i framtiden. Jag vill berätta hur lycklig jag är, jag vill berätta vilka fina ord han säger till mig. Jag vill visa mina tjejkompisar att det finns bra killar. Men jag kan inte. Jag vågar inte längre. Jag tänker nästan varje dag på varför det är såhär. Jag undrar om det är jag som inbillar mig eller om det är avundsjuka, jag undrar om jag pratar för mycket om T eller om det är mig det är fel på. Var det jag som svek vår vänskap vi hade? Var det jag som förstörde den? Dessa frågor ekar i mitt huvud dagarna i ända och jag kommer inte på ett enda svar.
Jag förväntar mig inte att människor i min närhet ska sitta i timmar och lyssna på mig om T. Men jag vill att någon ibland ska lyssna och samtidigt vara glad för min skull. Jag behöver det. Ni som står mig närmast, ni vet det.

Det blev rörigt och konstigt. Och om någon faktiskt tar illa upp, berätta för mig.
Jag behövde bara skriva av mig, no offence.